Jag har i många år... som så många andra fostrat barn tagit hand om hus o familj. Även byggt upp ett företag som i och för sig ändrat sig en hel del ggr sen det startade. Med en man som inte var intresserad av att delta så förskräckligt mkt i familjen, har det emellanåt varit ganska tufft. Med matmissbruk, jobbmissbruk och framför allt dåligt eller rättare sagt ständigt dåligt samvete för att inte räcka till. Och som sagt nån kärleksfull, snygg och omtänksam fru har jag inte varit på många år.

I detta läget märkte jag inte det, men blev rätt nöjd efter några år, med att vara så mkt själv hemma med barnen. Men ändå ha den där känslan att vara sviken och inte värd ett smack mer än som morsa till sina barn. Att leva sitt liv enkom för att finnas för andra.

Längtan att finna sig själv, som bara blir starkare o starkare efter att barnen mognar och blir mer o mer självständiga. Vem är jag nu???? Sist jag kände efter var jag tonåring..... o då var det banne mig inte roligt att känna efter. Den första fyllan, bråken i mitt föräldrahem, mitt extremt dåliga självförtroende. Som kom av att jag alltid blivit sedd i sista hand.

Kan det vara från den tiden, denna lilla jävla gubbe, eller vad det är för nåt, hoppade upp på en axel o sa åt mig att: Man måste vara duktig o inte klaga... du är ju född i kvinnosläktet... o vet du, ta för sjutton inte för dig för mkt, då blir det aldrig bra. För du glöm aldrig att egoistisk får man aldrig vara då blir du inte omtyckt av nån.