Pratade just med en vän, om det där med olika relationer. Ja, det kan då vara ett märkligt testande av varann, mest hela tiden. Varför finns det så mkt tvivel, misstankar och tvivel i nya relationer... eller förresten i gamla med. Vad är det som gör att känslan av svek, misstolkningar av tal till varann eller hur man aggerar i vissa situationer.

Ja, sånt tror jag man kan grubbla hur länge som helst på. Och min enda lösning på det.... skaffa en relation där du törs tala, fråga och berätta allt. Jag personligen känner att för mig är detta ett krav nu. Efter att ha levt i tysthetsrelation, under många år. Känslan, ja den där känslan av att nåt inte stämmer, men att man inte kan bevisa nåt, utan snarare känner sig dum. Ja som en inbillsk dåre, som tvingar sig själv att gömma bort en sån känsla.

Kanske var det lättare som ung. Ja då man träffade nån, som egentligen inte har nån X-historia. Visst besvilkelsen av att bli sviken är lika stor då, men den är mkt enklare att komma över. Fast det inte känns så just då. 
 
Men i en relation.. som den jag diskutterade ikväll, där man aldrig kan känna sig helt säker.... den andra ändrar sig ju inte.... tror jag inte på. Det ända som man klan ändra är sig själv.... sen får relationen komma efter om det går.... finns det hopp så finns det chans.  Men man lär sätta en gräns.... vart och när är nog??