Nu tycker jag nog att det räcker med snö för i år... men ja jag vet det är ju knappast lönt att klaga. Men visst kommer känslan av att jag kanske skulle jobba vidare på min dröm.... Den där drömmen om att bo i varmare land.

Hur o när vet man exakt när... eller vad man vill utan att ångra sig... Eller är det det som kallas feghet. Men jag kan liksom inte bara släppa allt... jobbet kan jag nog delvis ta med mig. Huset kan jag hyra ut. Men mina barn... de har ju redan blivit av med sin pappa. Ja de har ju nästan ingen kontakt, han har inte varit hemma hos dem och sin mamma sen han flyttade i dec -09. Snart skaffar de barn, djur har de ju redan och annat som de behöver hjälp med. Var är jag då??? Ja det är mer som jag funderar över. Men lösningar finns det ju alltid, naturligtvis.

Och så kommer tankarna om förhållanden, plikter, vänner osv... ja det är mkt som hinner spinna i huvudet när jag är sjukskriven...

Men en sak vet jag helt klart utan att ens fundera över det: JAG SKA VERKLIGEN LEVA I MITT LIV. Inte leva på nån yta utan vara ledsen, glad, lycklig, sorgsen, bitter, euforisk och allt annat som hör ett normalt liv till. Tror nämligen inte på att det går att förtränga o helt enkelt ge fan i att deppa, vara missnöjd eller sörja och tro att det går över av sig själv. I kroppen samlas alla ens minnen. Lev ut dem så blir de enklare att bära.

Idag har jag mest tagit det lilla lugna och försöker bli frisk. Var till läkaren.... som har varit helt suverän och jobbat helger o storhelger, för att lägga om mitt sår. Han sa att nu kommer hålet i magen att börja dra ihop sig vilken dag som helst. Det har varit vidöppet i 8 dgr nu, ja inte helt vidöppet, men sen det sprack upp. Det har ju blivit större allt eftersom de har klippt rent i såret. Känslan.... denna känsla, att ha ett äggformat hål, ja tom lika stort som ett ägg, i magen.... ja urka blättan. Många tankar spinner runt i huvet på en emellanåt.  Men som kirurgen sa.... tänk det som ett sår på benet eller vart som helst men inte i på magen.

Fasen vad skönt det är att ha kommit så långt att jag inte ska behöva ta skit från andra som TROR att de vet saker som de inte vet ett dyft om! Svenska avundssjukan den finns banne mig lite varstans. Man väljer själv sitt liv! Mitt är helt super, visst det finns motgångar, men inget som inte går att lösa. Bara man är ärlig o säger vad man tycker o tänker. O den som inte klarar av det, den struntar jag i! Men flykt det är ett fegt drag.

Borde man inte kunna ta en diskussion när man är över 40? Jo, om inte kan man ju inte lära sig nåt. Ingen är felfri, men om man aldrig får kritik, hur ska man då kunna komma vidare med att lära känna sig själv. Både de bra o de dåliga sidorna, o alla de grå zoner där emellan. Men men vem vet, eller rättare sagt, varför bryr jag mig.... JO för att det finns nån som inte mår bra av en ensidig diskussion. En försöker prata o en bara skäller....

Tur att jag har en sån underbar man hemma och underbara vänner och barn som jag kan diskuttera med i alla fall.... När jag försöker hjälpa och det blir misstolkat även om jag varit Övertydlig nästan....

Kram alla som fortfarande går in o kollar min blogg, fast jag varit urusel på att skriva på sistone. Dumt att skylla på mkt att göra, för förut hann jag ändå, så det hoppar jag över.