Nu tycker jag nog att det räcker med snö för i år... men ja jag vet det är ju knappast lönt att klaga. Men visst kommer känslan av att jag kanske skulle jobba vidare på min dröm.... Den där drömmen om att bo i varmare land.

Hur o när vet man exakt när... eller vad man vill utan att ångra sig... Eller är det det som kallas feghet. Men jag kan liksom inte bara släppa allt... jobbet kan jag nog delvis ta med mig. Huset kan jag hyra ut. Men mina barn... de har ju redan blivit av med sin pappa. Ja de har ju nästan ingen kontakt, han har inte varit hemma hos dem och sin mamma sen han flyttade i dec -09. Snart skaffar de barn, djur har de ju redan och annat som de behöver hjälp med. Var är jag då??? Ja det är mer som jag funderar över. Men lösningar finns det ju alltid, naturligtvis.

Och så kommer tankarna om förhållanden, plikter, vänner osv... ja det är mkt som hinner spinna i huvudet när jag är sjukskriven...

Men en sak vet jag helt klart utan att ens fundera över det: JAG SKA VERKLIGEN LEVA I MITT LIV. Inte leva på nån yta utan vara ledsen, glad, lycklig, sorgsen, bitter, euforisk och allt annat som hör ett normalt liv till. Tror nämligen inte på att det går att förtränga o helt enkelt ge fan i att deppa, vara missnöjd eller sörja och tro att det går över av sig själv. I kroppen samlas alla ens minnen. Lev ut dem så blir de enklare att bära.