När är det dax att ge upp....att lägga sig ner o tvina bort?  Eller finns det en gräns för hur mycket man ska ställa upp? Ja, säger de flesta...men inte alltid...eller ja jag vet inte. Kan en livskris göra att man går ur den starkare och rikare i sinnet? Man får ju hoppas att det kan bli så.

Vad ska en morsa göra när ungarna flyttar, mannen är borta jämt och när han är hemma, inte bryr sig ändå. Ja, jag kan tro att jag inte är den första morsa som känner så, det är nog mer regel än undantag.

Min lösning just nu blir att flytta till eget boende... och att sluta försörja min dotter och hennes svindyra hobby..hästar.
Hur ska det gå till? Jo, jag måste nog gå igenom en period av egotripp, och att börja sätta gränser. Detta är något jag fruktar så mycket så jag nästan knappt törs tänka efter hur det ska gå till.

Men om jag bor i Oskarsparken själv och dottern hittar ett jobb...så borde det lösa sig. Men hur ska det gå till att få henne att söka vilket jobb som helst.....är det det som kallas bortskämd?

Nänä jag är inte bitter! Jo det är jag, men det ska jag ändra på, jag kan inte ändra på det som redan skett, utan måste se framåt.