När man säger att man har sorg, tänker alla på att man mist nån i sin närhet. Men den sorg jag känner nu är inte sån, men ändå är det en sorg. Jobbigt att bearbeta och humöret svänger som en jojo. Många tankar far genom mitt huvud...varför blev det så här kunde jag gjort annorlunda....vore det bättre om jag tog huset? Ja, frågorna är många fler än så.

Eftersom jag har mist hela min familj från uppväxten, vet jag vad riktig sorg av en människa som står en nära är. Det kanske är därför jag tycker det är jobbigt att vara med och splittra på en familj till, även om det inte är genom död denna gång.

Men det är inte bara familjesituationen jag sörger nu, utan även livet som jag kommer lämna. Livet på landet, jag har ju alltid bott på landet. Men om jag inte kan gå vidare och tillåta mig sörja det jag lämnar, så lär jag aldrig komma framåt heller. Det gäller att göra något eller sluta klaga.....Hädanefter ska jag bli en person som faktiskt kräver lite tillbaka, om jag ska lägga all min energi på andra....tänk att kunna känna att jag är värd detta bra som händer. Inte behöva vara tacksam, fast jag slitit som en oxe. Mitt liv i kris....vem vet hur det kommer gå...jo jag har bestämt mig....Inte hänga läpp utan börja planera för mitt nya liv efter sorgen att lämna mitt kära hus.

Vilken tur att jag har så många underbara vänner, både kvinnliga och manliga. Främst ska jag tacka sex and the city gänget +1 som snart kanske blir +2, för allt stöd.