Vad är det som gör att vissa personer tycker de kan köra vilket race som helst.... Bara gå sin egen väg och strunta i om du sårar folk på vägen... Jag undrar om det är känslostörningar eller om personer inte kan förstå andras känslor och förstå att de blir besvikna och ledsna.... Märkligt folk det finns säger jag bara..... Vilken himla tur man har som kan sortera såna ur sitt liv... Jag har ju så många underbara människor som verkligen bryr sig om mig..... jag måste vara extremt lycklig lottad.... eller är det så att man får tillbaks det man ger ut.... Ja naturligtvis, hoppas verkligen det och att jag har kommit så långt i mitt liv att jag inte ska behöva lära mig mer om svek. 

Jag är glad att jag inte är tonåring längre och ska ha massor med utmaningar och läxor att gå igenom ... pjuuu säger jag bara att jag blivit äldre..... ja det är i alla fall vad jag försöker vara till vardags.... till fest blir det annorlunda ... fniss!
 

Varför kan jag inte lära mig att säga nej nån gång. Jag vet ju så väl varför jag inte borde hjälpa alla hela tiden för, men ändå gör jag det gång efter annan. Men jag vill behandla andra som jag själv skulle vilja bli behandlad. Men i verkligheten stämmer ju inte det, det vet jag ju. Jo, ibland....men att slita ut sig, kämpa och ställa upp. Det får jag oftast aldrig kompensation för, troligen.... eller....men....vem vet en vacker dag kanske.

Idag mötte jag en gammal kompis sen tonåren, vi har knappt setts på 30 år, ändå stämde det så bra. Vi talade om allt möjligt och om hur livet gått med var o en av oss... Och efteråt har jag underat lite på vad olika det är med oika människor. Ibland törs jag knappt heja på en person, fast det är nån som jag umgåtts med..eller i alla fall varit mycket i närheten av. Och vissa personer känns det bara som om det var igår vi träffades. Det här beror naturligtvis på att vi är olika personligheter....men det är där det intressanta kommer in tycker jag.

Om jag umgås med vissa personer kan jag känna mig rolig, trevlig och tom ibland lite fin. Medans jag i en annans närhet känner mig som om nåt katten släpat in. Och det ska jag tala om att det har inte nåt med att jag är avundssjuk eller tycker den andra är bättre eller finare......Utan om hur jag blir bemött och hur jag bemöter den andra. Konstigt det här.

Om jag möter en person som jag inte träffat tidigare...vad är det då som gör att jag inte kan uppföra mig som den trevliga person jag önskar jag kunde vara??  Kan det måntro vara rädslor?  Detta gäller bara vissa människor....varför påverkar vissa människor en mer än andra?

Viktiga möten som kommer och går kommer vi alltid att få....och det är klart man kan sakna en person...men lika skönt kan det vara att bli av med en annan..Hihi!

Hur kan det då bli så fel om det kommer in en person i ens liv...som påverkar en starkt....Vi kanske tom har samma dröm även om det gäller olika platser. Är det rädslor igen...rädsla att inte duga...inte räcka till...eller att bli sårad?  Eller är det så att det kan finnas bagage som man inte vill ska rivas upp. Vad vet jag, men tankarna finns, och de väcktes till liv idag igen.

Jag lovar att det här var bara början på mitt skriveri om relationer....jag har rätt många såna tankar i mitt bagage. Och jag tror det är min viktigaste livsuppgift...att lära om olika relationer. Senare kommer jag mer ta upp vänner ( som jag redan skrivit en del om), släktskap, kärlek, vardag, samt relationer till olika djur och platser. För ni vet väl att olika platser har helt olika energier de med.